Fabeln om skolan och våra olikheter

Det här tycker jag är en ganska intressant illustration. Jag har själv stått fast vid att det är vettigt med att ha en generell skola för alla - så att alla stöps i samma form till slags genomsnitt. Efter den här fabel-berättelsen började jag fundera. Klart att det finns fördelar med att alla får samma utbildning; bättre förmåga att verka med andra som inte är likasinnade. Men va katten - om jag tänker efter; jag verkligen ogillade; historia, samhällskunskap, biologi, svenska, delvis kemi, idrott (som jag nu anser är extremt viktigt - i alla fall att röra på sig) mm. Fysik, Matte, programmering och Ekonomi däremot var jag överförtjust i - där jag programmerade mina första spel som 9-åring, började anordna små marknader som 7-åring - på den tiden hade inte alla hem en dator. Men det är sant - eftersom jag var tvungen att anstränga mig så mycket med de ämnen jag inte gillade så att jag inte hann med de jag tyckte om. Det här resulterade i samvetskval, att jag kände mig värdelös, kände mig som en bov som kom till historieprovet utan att komma ihåg någonting. Det gick så långt att jag troligtvis drabbades av en mild depression av det här. Hade jag sluppit att bli känna mig tvungen att nästan ljuga om att jag pluggat in alla läxor hade jag besparats så mycket samvetskval, skonat min självuppfattning och sluppit en känsla av utanförskap (eftersom de flesta andra ju lyckades bättre med genomsnittlig med alla kurser). Resultat= allt gick nästan åt helvete.

Ja - faktiskt - det är bättre med inriktningar tidigt.

Lika mycket som vi skiljer oss på utsidan - kan vi skilja oss på insidan.

Och nu till den lilla fabeln.

Djurskolan, av pedagogen R H Reeves:

En vacker dag bestämde djuren att de måste göra något storslaget för att möta problemen i en "ny värld", varför de startade en skola. De antog ett schema som upptog löpning, klättring, simning och flygning. För att göra det lättare att administrera skulle alla djur delta i undervisningen i alla ämnen.
Ankan var mycket duktig i simning, i själva verket bättre än sin lärare, och fick bra betyg i flygning men var väldigt dålig i löpning. Eftersom han var så dålig i löpning måste han sluta med simning och stanna kvar efter skolan för att träna löpning. Detta pågick tills hans simfötter var så illa tilltyglade att han inte längre låg över genomsnittet i simning. Men genomsnittet var tillräckligt för skolan, så ingen bekymrade sig om den saken utom ankan.
Kaninen låg till en början i topp i löpning men fick ett nervöst sammanbrott därför att var så dålig i simning.
Ekorren var utomordentligt duktig i klättring tills han drabbades av svårigheter på flyglektionen, eftersom hans lärare tvingade honom att starta från marken i stället för från trädtopparna. Han fick också träningsvärk av att anstränga sig för mycket och fick därför bara en tvåa i klättring och en etta i löpning.
Örnen var ett problembarn och måste bestraffas hårt. På lektionerna i klättring kom han före alla andra till toppen av trädet men envisades med att använda sitt eget sätt att komma dit.
Vid årets slut hade en abnorm ål, som var fenomenal på att simma men också kunde löpa, klättra och flyga en aning, bästa genomsnittsbetyget och gick ut som etta.
Präriehundarna vägrade gå i skolan och motsatte sig den nödvändiga skattehöjningen eftersom man inte ville ta med grävning i läroplanen. De satte sina barn i lära hos grävlingen och förenade sig senare med murmeldjuren och mullvadarna för att starta en framgångsrik privatskola.