Att vara hänsynstagande - hur långt ska vi gå? Hur mycket hänsyn ska var och en av oss ta? Jag minns en av mina skolkamrater i högstadiet med flyktingbakgrund. Han lånade pengar som han aldrig betalade tillbaka, var ute i slagsmål på helgerna och rånade oskyldiga människor. Han kom från extremt tuffa förhållanden - med två helt dysfunktionella föräldrar. Ska man ha överseende när någon påverkats av utomstående anledningar? Givetvis ska han ha hjälp - men ska han straffas för det som hans föräldrar och andra olyckliga utomstående ting som med största sannolikhet påverkat honom till hans beteende? Det är inte självklart - antaligen ja - för att statuera exempel. Vidare de som påverkat honom har i sin tur utsatts för orättvisor och så vidare - ska de straffas?
En del beteende är däremot rent psykopatiskt - jag har har hört om en elev i övre tonåren till en vän som är lärare. Han har en helylle familj och har skyddade förhållanden men trots det betett sig extremt illa mot klasskamrater, sådant som jag inte tänker skriva av hänsyn. Ska han straffas? Ja - givetvis - för egen bättring och för att statuera ett exempel. Några månader efter jag först fick höra om det här berättade min vän att det visat sig att han hade en hjärntumör.
När ska vi straffa - när har individen ansvar - när är förklaringen eller anledningen tillräcklig för att straffet i sig ska vara orättvist. Allt har ju en förklaring.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar